Mot ljuset – Åsa Erikssons måleriska upptäcktsfärder
Åsa Eriksson är aktuell med en stor separatutställning på Galleri Backlund. Mitt under pandemin hörs vi på telefon och samtalar om måleri, dagdrömmerier och återupplevande av barndomens upptäcktsfärder.
– Jag är i ateljén för det mesta, berättar Åsa och konstaterar att hon pandemin till trots har det bra. Hon går till sin ateljé i Vasastan och tillbringar dagarna med sina framväxande landskap, vars yta går från tunt till pastost och väcker ett taktilt begär att röra, hos både betraktare och konstnären själv.
– Det har varit ett väldigt bra år för eftertänksamhet och reflektion och det har lett till att jag känner mig tryggare i det jag vill göra. Jag är mer grundad i mig själv just nu.
Åsa Eriksson i sin ateljé.
Att leva med konsten
Åsa Eriksson har levt på sin konst i över tjugofem år. Det som började som en vilja att uttrycka sig ledde så småningom till en karriär och i henne finns en aldrig sinande lust att skapa.
– Jag har en längtan och en känsla av någonting som jag vill förmedla. Utmaningen är att få fram det på målarduken.
Att se Åsa Eriksson arbeta är fängslande. Hon klickar ut färgen direkt på duken och med gamla stekspadar och palettknivar sprider hon ut den över duken som ligger på golvet. Det kan se helt planlöst ut, men plötsligt anar man att något framträder. Innan hon ställer duken på ett staffli får den vila. Ibland vänder hon på den.
Åsa Eriksson arbetar med duken liggande på golvet.
– Måleri och musik är så närbesläktade som konstformer. Färgerna är som toner. Man ska få ihop dem så att det blir en harmoni man vill åt; att man känner att man vill kliva in och bara vara där.
När hon talar om sin konst blir det tydligt att målningarna är levande för henne.
– Jag skapar platser som jag själv gärna vill vara på. Som jag kan kliva in i.
Höstljus. Olja på duk, 118 x 165 cm.
Bland skog och äng
Åsa tillbringade sina första åtta år på landsbygden, två mil utanför Umeå. Dessa år formade Åsas relation till naturen och hon beskriver de som magiska.
– När jag var liten var jag jämt ute i skog och mark. Jag älskade att gå på upptäcktsfärd. Och att gå ut och plocka blommor. Det var det bästa jag visste, berättar Åsa och skrattar lyckligt.
Rallarrosor. Olja på duk, 95 x 125 cm.
Nära fanns den mörka granskogen där de plockade bär på sommaren och hösten och åkte skidor om vintern. Det var här som Åsa gick på upptäcktsfärd och fascinerades av mystiska, mörka tjärnar och små sjöar med sandbotten och klarblått vatten.
– Jag lekte ganska mycket själv och så hade jag min bästa vän Greta som jag promenerade till genom skogen. Där hittade jag mina världar.
– Mamma berättade: ”du skulle visa mig din värld, din egen lilla värld”. Det var en magisk tid. När man är liten så är allt på ett annat sätt.
Fält och ängar
Skogen med dess tjärnar och bärbuskar var inte det enda som lockade.
– Det finns ju så mycket öppna vidder i Norrland där de hässjade hö och där fanns de vilda blommorna. Det var det bästa som fanns, att springa där på ängarna och plocka blommor. Smörblommor, rölleka och vallmo, som var nästan lite gul-orange och blåklockor. Det var en otrolig frihet.
Hon låter lycklig när hon talar om det. Entusiastisk och sprudlande.
– Det var längesedan jag tänkte på det, säger Åsa eftertänksamt.
Fält och ängar. Olja på duk, 115 x 145 cm
Men även om barndomen inte alltid kommer på tal, så finns dess platser ständigt närvarande, om än sedda genom ett filter av tid, känsla och glömska.
– Det är mycket det som jag tror att jag längtar till när jag målar. Det är de platser som jag minns och många gånger kan man tycka att ”så ser det ju inte ut”, men minnen är en upplevelse, som blir till en bild. Det är den jag vill åt; det nästan magiska.
Historiska kopplingar
Många som ser Åsas konst refererar till impressionismen och ledargestalter som Pierre-Auguste Renoir (1841-1919) och Claude Monet (1840-1926). Rörelsen som växte fram i Frankrike under 1870-talet var sprungen ur naturalismen och dess strävan att på ett naturtroget sätt avbilda världen. För de tidiga impressionisterna lade stor vikt vid att färgåtergivningen skulle vara i linje med den framväxande optikens tankar om ljus och färg. Måleriet hängde intimt samman med naturstudiet och skapades inte sällan utomhus, istället för i ateljén – friluftsmåleri. Claude Monet målade t.ex. katedralen i Rouen ur samma vinkel över trettio gånger för att fånga dagens och årstidernas olika ljus. Som en reaktion på naturalismen och impressionismens verklighetsstudier växte symbolismen fram. I Jean Moréas Det Symbolistiska manifestet stakades en ny väg ut och en av företrädarna till rörelsen, poeten Stéphane Mallarmé (1842–1898) skrev: ”Peindre, non la chose, mais l’effet qu’elle produit”. Han menade att man inte skulle måla tinget i sig, utan dess effekt. Det vill säga ens egen upplevelse av det. Symbolismen leder oss in i modernismens olika riktningar och ”ismer” som på olika sätt avsåg att gestalta mänskliga upplevelser. August Strindberg, en av Åsa Erikssons förebilder, beskrivs ofta som en expressionistisk konstnär. Om impressionismen gestaltade en yttre verklighet, kom expressionismen istället att ta avstamp i konstnärens inre. Användandet av starka färger och förvridna former var ett sätt att förstärka och gestalta den känslomässiga effekten. Hur relaterar detta till Åsa Erikssons konst? Visuellt kan Åsas Erikssons konst alltså påminna om impressionismen, men sett till innehåll och ansats ligger hon närmare ett expressionistiskt förhållningssätt. Åsa målar sina inre landskap, färgade av hennes egna känslotillstånd.
Vattenfallet. Olja på duk, 159 x 119 cm
Att förstå konst
Det finns något obestämt men besjälat i hennes landskap där det diffusa och obestämdas ger möjligheter till upptäcktsfärder i tid och tanke. Att tro på det som avbildas, att det blir så verkligt för en att man kan tänka ”se här, så fantastiskt det är när ljuset strilar genom löven!”. Här i finns kanske nyckeln till varför Åsa Erikssons konst tar sig in i hjärtat på så många betraktare: här finns igenkänning och samtidigt avsaknad av exakthet. Det flimrande, skimrande och glänsande vill inte fastna i en allt för tydlig form, men bärs ändå upp av tillräckligt tydliga ramar för att vi ska ledas in till att kunna, skönja, ana, förnimma något. Åsas fält kan vara mitt fält. Den där sjön, var en gång min sjö. Hon erbjuder oss en väg tillbaka till en förtrollad värld.
Skogsforsen. Olja på duk, 57 x 67 cm.
– Det är så ofta man hör: jag kan ingenting om konst. Då säger jag: man behöver inte kunna, man behöver bara känna. Du känner och upplever någonting. Och man ska tillåta sig det. Egentligen ska man bara vara – och låta sig fångas av det man ser och känner.
Text: Ida Gudmundsson