Skiftningar och ljus

Åsa Eriksson – Skiftningar och ljus, 23/9 – 8/10, Galleri Backlund

Vidsträckta rapsfält, lupiner i sina ståtliga lila regalier sticker fram i förgrunden. Höstens ankomst nalkas med sin skiftade skrud. Krumma träd som hänger ner över en porlande fors – meditation i naturens hjärta. Åsa gör det undermedvetna, det subjektiva till konstens objekt.

– Hjärnan vill ju gärna styra till något, ibland vill den styra för mycket och då försvinner magin. Det kan vara en ljusstråle som tänder en vattenyta. Det är den där förnimmelsen av något, av ljuset som sipprar ner genom ett lövverk. Att stanna upp i det ger sådan kraft. Spirituellt, absolut. Det är därför jag känner att jag får kraft av det. Naturen är som ett tempel, där finns allt.

Ett par raska steg från Odenplans pandemonium finner vi Åsa Erikssons ateljé. En Bluetooth-högtalare hänger från ett handtag och spelar lugna favoriter. Bredvid den, sitter vykort föreställande målningar av William Turner, vars motiv tänder en låga av gyllene glans. Vi omges av landskap som känns bekanta för oss, även om vi aldrig varit där. Det är som om vi får tjuvlyssna på naturens inre monolog och uppmanas att förenas med den igen. Allt detta ger en nödvändig respit från omvärldens brus. För Åsa är måleriet just detta ­­– lugn och styrka.

– Det mesta finns inom mig. Men man kan säga att det är naturen som stärker mig, det är den jag känner att jag hör ihop med. Vi människor hör ihop med naturen. Det var väldigt tydligt när jag var liten för då älskade jag att springa ute i naturen, när jag skulle gå till min kompis var det genom skogen jag skulle gena. Det var en upptäcktsfärd för mig, jag älskade det. Man upptäckte egna världar. Om jag inte var ute i naturen så var jag inne och ritade. Min pappa var väldigt konstnärligt lagd. Han snickrade, gjorde djur i trä som han mejslade fram. Han satt ofta med någon liten ekorre eller en björn.

Barndomens år spenderades på landet, från nordligaste norr till Skåne i söder; Nils Holgerssons resa fast i omvänd riktning. Den gemensamma nämnaren var stillheten och naturen, den klangbotten Åsas kreativitet härrör från. Men kreativiteten är alltjämt flyktig, det går inte att tvinga fram den. För Åsa är processen nästintill meditativ – att öppna upp sina sinnen för omvärlden och naturen, ta emot de intryck som kommer, låta känslorna styra och fördjupa sig i dem.  Det kan finnas en ursprungsidé, men sen får fantasin flöda och färgen gå sin egen väg.

– Det bästa som händer är när man blir överraskad i processen. Man kanske står och tragglar med något, får inte riktigt till det, så vänder man på något och helt plötsligt får jag en ingång. Oftast så känner jag att jag vill kunna kliva in i bilden och känna att det händer något, att jag är i en stämning där jag får kraft. Det händer nya saker när man målar hela tiden, men det är också när man upplever något i naturen, känslan. Det är det jag vill fånga på duk, inte hur det ser ut i verkligheten.

Många är vi som drabbas av teknikinducerat stresspåslag när appnotiserna går som smatterband i fickan och mailkorgen svämmar över. Den elektriska dimman surrar, omsluter oss. Men att beklaga sig över teknologins framfart har nästan blivit ett parodiskt åtagande ­– att göra sig till en samtidens luddit. På nätet, paradoxalt nog, uttrycker många sin önskan om att få leva ett liv bortom detta; flytta till en stuga i skogen, leva av jorden, renovera en gammal bygdegård, fly surret. Genom Åsas målningar får vi besöka våra drömmar – åtminstone så längre vi betraktar dem.

– Det är mycket att man får drömma sig i väg, och samtidigt så ger det en kraft på något sätt. Det är magin som finns när vi stillar oss, vi lever ju ganska hektiskt, så det är en balans till det liv vi lever, vi människor överhuvudtaget. Nu med AI och allting så känner jag bara, kan jag få ha den här världen, där jag får kraft ifrån. Jag tänker på det som händer och att det kanske går väldigt fort framåt, jag tror att vi människor inte riktigt hänger med. Det blir så lätt att vi fascineras, det är så häftigt, men vi glömmer bort oss själva i allt som händer, vi är ju fortfarande de vi alltid har varit.

Målaren utan pensel

Motiven skrapar Åsa fram, på ett nästan skulpturalt vis. Hon lägger på lager efter lager av färg, blandar terpentin, vått i vått och låter färgen rinna.

– Jag gillar impasto, när det är tjockt med färg. Jag använder i stort sett bara palettkniv, svamp lite grand ibland, lite trasa, men framför allt palettkniv. Allt ifrån små som man köper på konstnärsbutiker till stekspadar. De gamla stekspadarna är oumbärliga för mig. Mycket lager på lager också, det är det som gör att det blir lite skulpturalt.

Åsa har nu varit verksam som konstnär i närmare 30 år. Första utställningen ägde rum 1995, men hon hade målat långt innan dess. Utställningarna är i dag väldigt frekventa och arbetet idogt. Men det är något hon är tacksam för.

– Jag känner mig så lyckligt lottad som får ägna mig åt det här, att det uppskattas så att jag kan fortsätta, jag tycker att det är fantastiskt roligt och jag hoppas att jag kan fortsätta länge. Det finns liksom ingen pensionsålder i det här. Man utvecklas alltid, slutar aldrig förundras över att det händer saker och ting

Jag vill avsluta med ett utdrag från en dikt av Bo Setterlind jag tycker fångar Åsas budskap om att leva i samklang med naturen.

”Har du glömt att skogen är ditt hem, att den djupa stilla skogen står och väntar på dig som vän? Lämna stadens oro, kom till skogen åter, endast så kan du bli hel igen.”

Text: Mattias Backlund